Gas i Stockholm

Stockholm införde gasdriven gatubelysning år 1853. Det var i december det året som den första gatlyktan med stadsgas tändes i staden, och redan månaden därpå lyste 900 gatlyktor upp innerstaden i vintermörkret.

Under andra halvan av 1800-talen genomgick Stockholm stad stora förändringar och det var under den här eran som stadens vattenledningsnät och elektricitetsnät byggdes ut, samtidigt som man anlade nätverk för distribution av stadsgas och lät uppföra gasverk och gasklockor (byggnader där gas lagrades).

Till en början användes gasen mest för belysning, men en bit in på 1900-talet började gasspisarna bli vanliga och så småningom blev gas även en bränslekälla för uppvärmning av bostäder.

Det finns idag några få gasgatlyktor kvar i Stockholm och de finns där av nostalgiska skäl snarare än praktiska. De flesta av dem är inte inkopplade på gasnätet utan drivs av fristående gasoltuber. Gaslyktan ”Carlssons lykta” på Stureplan i centrala Stockholm är ett viktigt undantag; den får sin gas från gasnätet.

Bakgrund

Stockholm – en mörk och kulen stad

Redan på 1600-talet debatterades nattmörkret i Stockholm eftersom det var så lätt att begå brottsliga handlingar i skydd av mörkret. År 1697 började man placera ut lanternor på Riddarholmen och år 1749 kom en kunglig förordning om allmän gatuljushållning. På den här tiden var det de individuella husägarna som ansvarade för gatubelysningen och de valde gärna gatlyktor av typen ”vargöga” som visserligen uppfyllde lagens krav men hade en mycket begränsad ljusradie.

På 1820-talet fanns det ungefär 3 500 gatlyktor i Gamla stan, Norrmalm och Södermalm, men de fungerade så dåligt att den som gav sig ut efter mörkrets inbrott definitivt hade anledning att ta med sig en egen handlykta.

De styrande i Stockholm började snegla ut mot Europa där nymodigheten gaslyktor hade lanserats för upplysning av innerstäderna. Redan år 1801 hade den första gasdrivna gatubelysningen demonstrerats i Paris, och tio år senare stod det kommersiella gasverket London and Westminster Gas Light and Coke Company klart i London. Den 1 januari 1813 lystes Westminster Bridge för första gången upp av gaslyktor.

Så pass tidigt som år 1824 erbjöd sig ett engelskt gasföretag att bygga ett gasverk i Stockholm och införa gasdriven gatubelysning, men intresset från svenskt håll var svagt. Enligt en artikel i Svenska Tidningen rönte förslaget motstånd på grund av ”misstroende och åtskilliga ogrundade betänkligheter”.

Beslut om gasdriven gatubelysning fattas

År 1848 väcktes återigen frågan om förbättrad gatubelysning i Stockholm. Staden lystes vid den här tidpunkten huvudsakligen upp av oljelampor och belysningen var långt ifrån tillräcklig. Tiden var mogen att gå över till en mer effektivt belysningslösning och inställningen till gasdriven belysning hade hunnit ändras markant sedan 1820-talet. Som lök på laxen hade Göteborg redan hunnit införa gasdriven gatubelysning (1846).

I London arbetade den franske gasingenjören Jules Danré, som av Stockholms stad fick i uppdrag att upprätta ett förslag på hur gasdriven gatubelysning skulle kunna införas i Stockholm – inklusive gasverk, gasklockor, distributionsnät och gatlyktor. Kostnadsförslaget landade på 40 000 pund sterling.

Redan år 1849 fattades beslut om att gasbelysning skulle införas i Stockholm och tre år senare var Gaslysnings-aktie-bolaget i Stockholm redo att dra igång sin verksamhet. År 1852 var också året då byggnationen av Klaragasverket påbörjades i Stockholm.

Gaslysnings-aktie-bolaget i Stockholm förband sig att fullborda den första etappen av gatubelysningsnätet inom två och ett halvt år räknat från år 1852, och de lyckades med att hålla detta löfte.

1800-talet

Gatubelysning med gas från Klaragasverket

Byggandet av Klaragasverket startade år 1852 och invigningen kunde ske redan följande år. Den 18 december 1853 tändes den första gasgatlyktan på Norrbro, och i januari följande år lyste gaslyktor upp natten i både Klara församling och de närliggande församlingarna Jakob och Nikolai.

Introduktionen av gasdriven gatubelysning i Stockholm var dock långt ifrån problemfri. Klaragasverket drabbades av diverse problem med driften och man tvingades både bygga om och bygga till för att få ordning på projektet. Dessutom blev det nödvändigt att uppföra en ny gasklocka. I Värtahamnen anlades en lossningshamn och en 13 000 kvadratmeter stor kolgård för stenkol – den råvara som belysningsgasen utvanns ur i Klaragasverket. Produktionen av gas skedde genom torrdestillation (pyrolys).

På grund av de initiala problemen kom det att dröja ända till 1860-talet innan gasdriven gatubelysning började sprida sig till fler församlingar i innerstaden. Därefter gick utvecklingen snabbt; i början av 1880-talet fick cirka 4 000 gatulyktor i Stockholm gas från Klaragasverket och de förbrukade ungefär 7,3 miljoner kubikmeter gas årligen. Data från 1897 visar att antalet gasgatlyktor ökat till cirka 6 600 och ungefär 140 personer (så kallade lyktgubbar) var sysselsatta med att tända och släcka dem.

Gatubelysning med gas från Värtagasverket

I samband med att Klaragasverket byggdes ut väcktes förslag om att anlägga ytterligare ett gasverk i Stockholm för att möta de ökade behoven av gas. Beslut fattades om att avsätta 17 hektar mark intill Husarviken och Lilla Värtan i dåvarande Hjorthagen i Kungliga Djurgården.

Den första byggnadsetappen av Värtagasverket avslutades den 26 oktober 1893 och verket hade då tillräcklig kapacitet för att producera 240 000 kubikmeter gas per dygn. Verket hade också en egen kolhamn där tre ångdrivna svängkranar lossade kol från transportfartygen, för vidare transport med linbana till Värtagasverkets egna kolfickor.

Den 6 november 1893 började Värtagasverket skicka ut gas i Stockholms gasnät.

Värtagasverket kom steg för steg att bli allt viktigare för Stockholms gasförsörjning och år 1919 stängdes Klaragasverket.

1900-talet

De första åren

Vid sekelskiftet 1800/1900 hade gasdriven gatubelysning hunnit bli en naturlig del av gatubilden i Stockholm, och takt med att det nya århundradet rusade framåt introducerades även nymodigheter som gasspisen och det gasuppvärmda hemmet. Under en del av första världskriget släcktes dock gatubelysningen ned i Stockholm; dels för att kriget gjorde det svårt att importera tillräckligt med stenkol och dels för att man oroade sig över flygbombningar.

Mellankrigstiden

Efter första världskriget ökade produktionen och konsumtionen av gas igen, och år 1932 byggdes den största av de fem gasklockorna vid Värtgasverket – den som rymmer 200 000 kubikmeter. I takt med att nya bostadsområden uppfördes blev gasspisar och uppvärmning med gas allt vanligare i Stockholm.

Andra världskriget

Precis som under första världskriget innebar andra världskriget att Värtagasverket inte lyckades importera tillräckligt med stenkol för sin verksamhet, en situation som förvärrades av att de så kallade ”krigsvintrarna” under 1940-talet var exceptionellt kalla i Stockholm.

Efterkrigsåren

Den 18 december 1953 tände ”lyktgubben” Gustav Adolf Hallqvist ceremoniellt en gatulykta på Norrbro för att fira gaslyktornas hundraårsjubileum i Stockholms stad. Då var gaslyktorna och lyktgubbarnas era i staden dock förbi sedan många år och Hallqvist själv var pensionerad.

Elektriciteten hade konkurerat ut gasen vad gällde gatubelysningen i Stockholm – inne i stadens bostäder var dock situationen en helt annan på gasfronten. Under 1950-talet ökade efterfrågan på gas starkt i Stockholm och Värtaverket fick utöka sin produktion. Kriget var över, ekonomin gick på högfart och stockholmarna ville njuta av varma bostäder, varmvatten i kranarna och moderna gasspisar. Rekordåret 1955 producerade Värtagasverket 174 miljoner kubikmeter gas.

Statistik från 1950-talets andra halva visar att det då fanns cirka 260 000 gasmätare i Stockholm och ett 939 kilometer långt gasledningsnät. Gasledningarna vindlade sig inte bara fram i Stockholms innerstad utan sträckte sig även ut till områden som Aspudden, Bandhagen, Hagsätra, Hammarbyhöjden, Hägersten och Vällingby. Dessutom var Solna stad och Sundbybergs stad uppkopplade mot samma gasnät.

Efterfrågan på gas minskar

I början av 1970-talet ersattes det gamla pyrolysgasverket i Värtaverket med ett spaltgasverk som använde pertroleum som råvara istället för stenkol, men vid de här laget hade efterfrågan på gas i Stockholm redan hunnit börja minska rejält. Många hus hade installerad oljepannor istället för att förlita sig på gas och koks för uppvärmning.

Produktionen och distributionen av stadsgas i Stockholm har varit på väg att avvecklas flera gånger men alltid överlevt. Den 1 januari 2008 bildades Stockholm Gas AB (ett helägt dotterbolag till Fortum Värme) som tog över de cirka 80 000 gasabonnenterna i Stockholm, Solna och Sundbyberg. I samband med detta fattades beslut om att ersätta den petroleumbaserade gasen med en gas bestående av naturgas/biogas + luft. Skiftet genomfördes i början av år 2011 och då stängdes det gamla spaltgasverket i Värtagasverket ned för gott. Värtagasverket har idag ersatts med ett modernare gasverk beläget i Högdalen.